Du behöver inte prata dig igenom alla saker. Vissa sår och trauman responderar inte till ord. En del saker bearbetas bäst via rörelse.
Har du sett att om du betalar anmälningsavgiften till Alkemi hösten 2025 senast 31/5, så får du anmälningsavgiften på 500 kr i rabatt?
Anmälan via e-post till: info@fylgja.li eller via kontaktformuläret här på sidan.
❤️🧡💛💚🩵💙💜
För mig har den stora förändringen inneburit att jag har en djupare stabilitet och en djupare grund, som jag inte hade innan jag började med Chakradance™.
I filmen förklarar jag lite om det:
När du deltar i Chakradance™ med Fylgjas aktiviteter, sker det i en liten och trygg grupp, där din integritet respekteras och du får möjlighet att utvecklas i ett tryggt ”space”.
Nu har jag inte skrivit på ett tag. Jag har dels behövt smälta hela processen av sommarens 7-veckors Alkemi-resa och jag har dels varit lite upptagen med att börja jobba igen. Jo, sånt måste man ju också göra. 😉
Sista anhalten på Alkemiresan var naturligtvis kronchakrat. Kronchakrat ligger uppe på hjässan och är associerad med vår andlighet. Det är från detta chakra som vi kan omfamna den mer heliga aspekten av våra liv.
I vår moderna kultur blir många av oss uppfångade av vårt materiella dagliga liv, och kanske förlorar kontakten med den djupare betydelsen av våra liv. När det händer, kan livet börja kännas tomt och meningslöst. Vi kan uppleva en känsla av rastlöshet, eller lida av ångest, eller dras mer och mer materiella saker. Vi kan till och med utveckla beroenden.
Genom att jobba med och dansa kronchakrat, kan vi fördjupa vår kontakt med andligheten – det som vi och kan kalla Gud, Gudinna, Alltet, Kosmos, Universum eller helt enkelt en större Kraft. När vi kan stärka vår andliga uppkoppling börjar vi hitta värde och djup i de enklaste dagliga upplevelser. Vi kan få en känsla av det heliga i våra vardagsliv.
Jag reste till det som i shamanismen kallas för Övervärlden, då vi expanderar utåt i universum för att leta upp guider, hjälpare och helande platser. Nu hade jag syftet att kliva in i själva centret för all kunskap. Ja, vad ska jag säga? Wow och ändå så hemtamt.
Jag har ju gjort själsresor till Övervärlden under 20 års tid, men inte så personligt som nu. Jag har till 90% gjort shamanska helanderesor för andras räkning och bara någon enstaka gång rest för att själv få helanden. Som för så många andra har andras väl och ve, varit viktigare för mig, än mitt eget. Inte så att jag inte brytt mig om mig själv. Nej, tvärtom; jag har jobbat med min personliga utveckling och önskan om att må så bra som möjligt, hela mitt vuxna liv, men vi är många botare som är mer villiga att hjälpa andra, än att ge oss själva samma uppmärksamhet.
Jag expanderade och besökte en himmelsk plats, med en vacker kupol, helt i kristall. Där uppfattade jag olika rum och salar och där träffade jag några av de lärda som existerar där. Min fråga till dem den här gången, var hur jag ska utveckla mitt mediumskap. Ska jag ta riktningen att kommunicera med alla i andevärlden – även som medium, eller inte? Svaret jag fick, var att jag visste själv att jag skulle det. Jag tror man lätt blir lite villrådig när det gäller en själv. Känner du igen det? Att man gärna frågar någon annan, en vän, ett medium eller en lärare, istället för att gå på den egna ”magkänslan”. Vad jag känner, är att det inte finns något alternativ. Vägen är spikrak, även om det inte går fort.
Jag fick också veta, utan att fråga, intressant information om ett kraftstråk över vår gård. Jag har haft lite funderingar kring energierna ända sedan vi köpte stället för 13 år sedan, men aldrig ställt frågan. Nu kom informationen ändå och det behöver jag forska vidare om. Kanske jag skrivet om det också, så småningom.
Hur man hanterar energier är intressant. Jag har skaffat 4 st svarta turmalinkristaller som jag tänkt att jag skulle gräva ner i husets hörn, för att skydda huset från oönskat intrång, då det är lite väl mycket andeaktivitet. Nu fick jag besked om att inte alls ska gräva ner dem, bara lägga dem i hörnen inomhus. Jag uppfattade det också som att jag mer ska lära mig att handskas med energierna, än stänga ner dem.
Man berättade också att det var ett särskilt påslag av det här kraftfältet på min favoritplats under några björkar. Spännande! Björkar har i sig en hög ton/ljus klang som jag uppfattar som både andlig och behaglig. Att de också skulle stå i ett kraftfält gör det ännu mer intressant.
I mitt förra inlägg, skrev jag att det var svårt att sätta ord på det här, när jag så länge har upplevt, men inte kommunicerat. Det är en utmaning att försöka beskriva, för inga ord i världen kan matcha själva upplevelsen. På bilden nedanför ser du Swarovski Crystal Dome i Innsbruck. Ett försök från mig, att beskriva skönheten i sfärerna långt utanför oss.
Slutligen har jag gjort en integration, där jag tittat på alla mina 15 mandalor som ja målat i sommar och därefter dansat alla chakran. En vacker upplevelse och ett befästande av resan.
Tack för att du läst! 🙏
Alkemi
Den här veckan har tredje ögat varit i fokus.
Tredje ögats chakra sitter mitt i pannan och det är förknippat med vår intuition och inre syn. Det är via detta chakra vi kan öppna upp vårt sjätte sinne – vår egen personliga ”filmduk”. Det är vårt sinnes öga och där uppfattar vi de budskap vår intuition har att erbjuda.
Jag var till ett medium för över 20 år sedan, som bl.a. berättade att mina guider hade problem med mig, för att jag inte lyssnade på dem. Och så var det. Jag gick emot ”magkänslan” hela tiden och naturligtvis blev det inte bra. Det blev t.o.m riktigt dåligt, men jag drevs av en rädsla att göra fel, litade inte på min förmåga och är det så, då lyssnar man på andra, på andras normer och förväntningar. Jag gick i väggen. Det kan hända, om man negligerar sina behov och hjärtas röst. Om jag lärt mig något av det där, så är det att lyssna – inåt. Ibland kan det vara svårt att framhärda, när det blåser andra vindar utanför… ibland i stormstyrka.
Andlig guidning… Det här är nog det svåraste jag skriver om. Inte för att det är svårt i sig, men för att jag har brister i att kommunicera det. Det här är något som öppnade sig för mig redan som barn. Jag hade många upplevelser och jag kände mig aldrig ensam, även om jag var alldeles själv. Jag tecknade i turbo, medan jag berättade. Helt inne i min egen värld, tecknade jag ut på charkpappersrullar från Konsum och kasserat printpapper från SCA.
Du vet hur vuxna i regel möter barn som pratar om sånt vi inte kan se; man bortförklarar det med att benämna det som livlig fantasi. Man lär dig att hålla tyst om dina upplevelser. Man skojar bort. Så var det gör mig, men ibland, glömde jag bort mig… Jag minns att jag aningslöst berättade något inför klassen i lågstadiet. Plötsligt naiv och exalterad. Hela klassen (eller var det bara halva?) gapskrattade åt mig. Jag lovade att aldrig någonsin yppa något igen. Så lätt det är att tysta någon. Skratta bort.
Min första medvetna kamrat från andevärlden var en av mina ”låtsaskompisar”. Jag vet att just hon inte bara var en låtsaskompis, för vilken 4-åring på 60-talet skulle komma på ett persiskt namn för en låtsaskompis? De vuxna visste inte ens om något persiskt namn på den tiden. Sverige levde i en Sverigebubbbla där alla hette Ingrid, Karin och Mats. Nu visste jag ju inte då att det här var ett namn som är vanligt i Iran. Det har jag googlat som vuxen och har först då förstått att det inte var ett namn jag hittat på. Det finns på riktigt. I en annan del av världen.
När jag som vuxen började intressera mig för andlighet i den sociala sfären, i mitten på 90-talet och sedermera gick kurser. Då fick jag begrepp och namn för saker. Inom shamanismen är andehjälpare grejen. Jag har haft ett gäng hjälpare, rådare och guider i mitt helandearbete under många år, men det har varit svårt att prata om det. Jag har fått feedback från klienter, som gjort att jag litat på de budskap jag fått. Det är lätt annars att tappa tron på sig själv.
Nu i veckan bad jag att få kontakt med någon guide i ett specifikt syfte och väntade spänt om om någon i det gamla gänget skulle dyka upp, eller om någon ny bekantskap skulle uppenbara sig. Och det var det senare som skedde. Något så vackert har jag sällan skådat! Skulle den hjälpa mig med min enkla frågeställning? Och här förstod jag vad vilken tankevurpa jag gjorde – jag som aldrig skulle säga så om någon annan, sa det om mig själv. Skulle inte jag vara värd detta?
Vi är alla värda det finaste! 💙💜
Bekantskapen var angenäm och det är en kontakt jag kommer att odla från framåt. Mitt spörsmål gällde mig själv.
Våra andliga hjälpare antar den form vi är öppna för att se. De visar sig som olika väsen, vättar, ljussken, änglar, djur, eller andra former. Beroende på hur vi lättast förnimmer väljer de att ta kontakt via syn, ljud, doft eller bara en känsla. Vi behöver bara vara öppen för möjligheterna.
Hur har du det med intuitionen? Om du inte känner dig säker och vill stärka den, kan du börja med att uttrycka din vilja, bestämma dig för att lita på dig själv och träna på att gå in i avslappning. Att släppa tankarna och bara vara… lyssna inåt. Visualisera en vacker plats att vila på i ditt inre och be om ett möte med din guide. Är det svårt, är kanske en ledd meditation att föredra. Trumresor är ett annat sätt, fär du kan skapa kontakt med ditt kraftdjur.
Alkemi
Jag kom att tänka på KRAFTEN inom oss. Självförtroende, kurage och makten över våra egna liv. Det är så många människor som känner sig dränerande idag. Stress, livspussel, förväntningar, hänsynstagande och brist på egentid för att hämta igen energin.
Jag möter ofta människor som är uppe i huvudet och ständigt styrs av tankeverksamhet och att försöka vara i nästa och nästa steg. De har blivit offer för dagens tempo och förmodade krav på att vara effektiva, men är det så, eller är det vi själva som sätter upp dessa ”måsten”? Hur mår vi i detta och hur kan vi vara våra bästa jag?
”Sedan… bara jag har … då ska jag… nej det hinner jag inte nu, för jag ska…” Motsatsen till att vara här och nu. Det kommer inte att vara hållbart i längden. Till slut kommer själen att markera att den vill ha näring och det gör den via kroppen i form av krämpor. Psykosomatik säger man inom vården. Lyssnar vi inte till dessa signaler säger kroppen till slut stopp och vi är …. utmattade. Då är det dåligt med både självförtroende och självkänsla, när vi inte längre orkar stå upp för oss själva.
Vid utmattning är man inte längre i kontakt med kraften. Totalt urlakad, känns det som om den har runnit iväg, för att aldrig komma åter, men det är bara temporärt. Likt en blomma kan det behövas, inte bara vatten och näring, utan kanske också en omplantering – en förändring i ens förhållningssätt till världen utanför. Förändring av tankar om vad som är ett måste … och inte.
Om du ser till att du får näring, vila och lagom med stimulans, samt korrigerar det beteende som gjort att du inte mår bra, så återfår du kraften. Kraften hör till solarplexuschakrat och färgen är gul. 💛
I chakradance dansar vi för våra olika energicenter och när vi dansar solarplexus chakrat dansar vi elden och krigarens dans. ☀️KRAFT/POWER☀️ Ibland har jag märkt att deltagare har svårt att komma i kontakt med den här kraften, elden och krigaren inom sig. Är det för att vi har lärt oss att undertrycka starka känslor i vår del av världen? ”Landet lagom”, som hela Skandinavien är?
Det är okej. Vi är där vi är och ska inte pusha oss att vara någon annanstans. Själslig och personlig utveckling ska inte forceras, men när vi är där – att vi har balans i vårt solarplexuscenter – har vi kraften i allt vad vi hör, även i dansen.
Kanske det här stycket ”Fire” av Katerina Gimon, kan hjälpa? Ett fantastiskt stycke som gestaltar KRAFT.
Våga känna din kraft. Våga uttrycka starka känslor. Tänd din inre eld…
Veckans kontakt med fullmånen tog sig ett annat uttryck än vanligt: jag förälskade mig i ett kraftsmycke med ett radband och hänge av… månsten! Idag anlände smycket med posten. ❤️ Det är min vän, smyckeskonstnären Åsa Roos som skapat smycket. Du hittar henne på Instagram som Soulkeygem
Månstenen sägs påminna oss om den stillsamma kraften hos tålamod och väntan i tillförsikt. På Kristallrummets sida kan man läsa: ”Precis som månen och som din inre visdom speglar månstenen tillbaks det ljus som faller på den i ett vackert och magiskt skimmer. Månstenens natur är receptivitet och acceptans, att i stillhet betrakta livets skeenden, årstiders växlingar, dygnets rörelse mellan natt och dag. Den vakar över dig och lyser upp mörkret så att du ska kunna finna din väg hem. Månstenen beskyddar oss i livets olika cykler. Den används ofta som talisman för fruktsamhet och graviditet, hjälper oss att navigera natt som dag, i naturens cykler och livets mysterium.”
Chakra: kronchakrat och tredje ögat.
Eftersom jag drogs till den, är det mest troligt precis vad jag behöver nu och ska manifestera: leva i flow i månens energi, med tillit till min intuition och ”hitta hem” efter några turbulenta år. Kanske är det dags nu, att bara följa med? Ja, livet har ragit steg i den riktningen och jag misstänker att jag både kommer att få kraft och ork tillbaka. Harmoni.
Det är så intressant och roligt med dessa ”tillfälligheter”… synkroniciteter… där man till synes utan anledning stöter på något som visar sig vara så rätt. För några månader hittade jag ett ”borttappat” halsband, som jag fick för 20 år sedan. Jaspis var precis vad jag behövde då och jaspis var precis vad jag behövde när jag hittade det igen. Jaspis sägs beskydda och ta bort negativa energier. Men nu är det dags att go with the flow… månens flöde.
Här i mitten av Sverige med 1018 km till Treriksröset i norr och 1021 km till Trelleborg i söder är nätterna ljusa och vi behöver inte månens ljus för att orientera oss, men månens energi finns där likväl. Önskar dig en trevlig försommarkväll och hoppas att du får en härlig semester med fina dagar, kvällar och nätter, som innehåller precis vad du behöver! 💚
Höstmörkret kryper på oss och tidsomställningen tillbaka till vintertid gjorde sitt; nu har solen gått ner långt innan vi går hem från jobbet. Jag har många uttrycka att de ”förbannar mörkret” och det är lätt för oss som inte mår illa, att säga att ”tänd ett ljus!”. Jag antar att vi har olika förutsättningar att klara saker i livet. För mig är stark sol och värme mycket mer påfrestande än novembermörkret. Det är ändå så, att oavsett vad man känner för mörker, så blir det mysigare om man tänder några ljus.
När snön kommer blir det ljusare i mörkret. ❄❄❄
Vi har just passerat Allhelgonahelgen och många har tänt ljus vid gravplatser och minneslundar. Det kan vara en fin ritual, men för oss som har kontakt med de hädangångna efter jordfästningen, blir grav och minneslund mindre viktiga. De är inte kvar där och det är inte på Allhelgonadagen som de tar kontakt med oss. Det sker i helt andra stunder. När man skalar potatis, går i skogen eller kör bil… Ett sånt möte har jag beskrivit här: https://fylgjachakradance.wordpress.com/2020/11/
I morse satt jag lite slött och ögnade igenom Facebookflödet, medan jag drack mitt morgonrooibos: En del om novembermörkret, lite politik och så Brahmas ord om att hennes Björn lämnat jordelivet.
Det finns människor som har betytt mycket i ens liv, utan att de har en aning om det. Björn och Brahma som startade Yogastudion i Sundsvall 2001, är två personer som gjorde skillnad. Jag hade svårt med yogan (p.g.a. krämpor), men deltog i deras meditationer, evenemang med föreläsningar med t.ex. Eckhart Tolle, gong-bad etc. Hans blogginlägg om meditation, kunde jag skriva under: https://bjornwelin.blogspot.com/2015/10/meditation-vad-ar-jag-da.html
Brahmas Facebookinlägg:
Så blev det lite Allhelgonainriktning på det här blogginlägget ändå, för när jag nu sitter här och tänker på Björn, så kommer andra minnen till mig. Minnen av andra personer som inte finns med oss på jorden längre. Människor som fick lämna alldeles för tidigt… Men jag vet att de bara har lämnat sin jordiska kostym. De finns alltid med oss i en annan from och kan ge både tröst och stöd när vi behöver det. Vi behöver bara vara öppen för att det sker.
Och jag tittar ut genom fönstret och ser den första snön falla…
Tack! 💜
.
Låt den yttre världen vara vad den är. Skapa din inre värld som du vill att den ska vara.
Vi behöver inte bli offer för vad som finns runt omkring oss. Förväntningar – faktiska eller inbillade. Normer som andra står för. Måsten som tillhör en förgången tid. Du kan skapa din egen verklighet.
Allt börjar med en känsla. Så en tanke. Gör en handling. Så länge du bara följer med i någon annans strömfåra, utan reflektion, lever du någon annans verklighet.
Vår inre värld är vår egen värld.
Vi har alla saker vi måste förhålla oss till, som inte är vårt eget, men om vi aldrig ger näring till det som är genuint oss själva, spirar ingenting. Släpp vardagens bestyr, stäng av telefonen, sätt eller lägg dig ner och var bara i dig själv.
Det kan uppstå något ljuvligt! 🥰
🙏
#inrevärld #innerworld #meditation #baravara #fantasi #mindfulness
Så här i mellantiden mellan höst och vinter, mellan före Covid-19 och efter, passar jag på att skriva om lite olika saker, som rör sig i själ och hjärta.
Min pappa, han finns inte i mer i den här världen. Han finns i förfädersvärlden. Han gick bort 2016 efter ett antal år med Alzheimers.
När man ser någons personlighet förändras litegrand, så tänker man inte så mycket på det. Att min pappa blev busigare, det var ganska nära hans vanliga personlighet och att fotbollen landade på kaffebordet vid födelsedagskalaset i trädgården, det var ”typiskt” pappa. Men när sker förändringarna som får en att undra? Det växer sakta fram och plötsligt en dag, händer saker som man aldrig skulle ha trott. Var det när han hade kört bil på gångvägen? Jag tror faktiskt att det inte var förrän då, som det blev klart för mig. Vi är nog rätt toleranta och överseende i min familj.
Jag har haft kontakt med andevärlden sedan jag var barn. Då var det något naturligt som hände och jag funderade inte över det. Det var i skolan som jag förstod att det var avvikande och en speciell händelse gjorde att jag knep igen om mina upplevelser, ända tills jag var i 35-årsåldern. Jag både ser, hör, känner och vet, men i olika grad och lite olika från tid till tid.
Man kan vara spiritualistisk på olika sätt och för mig har det varit kontakt med andliga läromästare, men också en del kontakter när människor går över till andra sidan och en del besök tillbaka. Jag fick t.ex. en hälsning till en bekant – en tvivlare av stora mått – som inte skulle kännas vid en kontakt själv. Trots tvivlen blev personen väldigt rörd och sa att hen kände tröst. I mitt dagliga värv finns inte utrymme för att vara i kontakt med andligheten, men när jag kliver ur yrkesrollen så är den där: kontakten med … allt.
Igår när jag körde de 10 milen hem, ensam i mörkret, satt min pappa helt plötsligt bredvid mig på passagerarplatsen i bilen. Bara så där. Stirrandes in i mörkret framför oss.
När han kom förbi mig, just efter att han hade dött, kändes som om han var lika dement som när han gick. In i döden. Men igår… i bilen… så var han normal. Normal…. Som han var innan han fick Alzheimer. När var han senast normal? Där och då associerade jag till 80-talet och en del samtal vi hade då. När han var lugn och klok.
Nu satt han där bredvid mig. Sa att jag skulle sänka farten. Jag sa att jag saknade honom…. saknade honom också som han var… förr… innan. Och han sa att han förstod. Sa att han också saknade oss. Vi tankeläste en konversation, där vi mindes bilfärder. Vi gillar båda att köra bil. Han påminde mig lite skrockande om farten och sa sedan åt mig att kliva fram och ta plats… med självklarhet. Ta plats med självklarhet! Så satt vi där i bilen, tysta, tillsammans.
Jag fick lite tårar i ögonvrån där och då i bilen, men senare på kvällen när jag berättade för min man… då kom tårarna på riktigt och jag kände verkligen sorgen. Saknaden efter honom som man var. Innan han tynade bort. Sakta.
När man är med i demensprocessen vänjer man sig. Man lär känna den nya personligheten, så småningom brist på personlighet, successivt och jag kände ju att jag förlorat pappa långt innan han dog. Hans personlighet ändrades. Han blev som ett barn, men han dansade hela vägen in och min mamma dansade med honom, hela vägen in. In i demens och in i döden. Och då tänker jag på filmen med Alzheimersjuka ballerinan Marta Gonzalés, som mindes rörelserna, när hon hör Svansjön:
Till slut rörde han bara sina fötter, i min mammas armar, med en tom blick, men ändock…
Där och då. I bilen. När han kom tillbaka så klok och förståndig, precis som han var en gång, när jag var barn och ungdom, då kände jag skillnaden på frisk och sjuk så starkt och …. jag bara kände; Alzheimer… vilken jävla sjukdom!
Men så tänkte jag tillbaka på kontakten vi hade där i mörkret i mellanrummet ingenstans, mellan staden och byn och jag kände leendet och ljuset sprida sig över mitt ansikte. Min pappa kom till mig och sa till mig att köra långsammare. Och han sa till mig att ta plats… i livet.
Kärlek! ❤
.
Fylgja Chakradance™ 