Höstmörkret kryper på oss och tidsomställningen tillbaka till vintertid gjorde sitt; nu har solen gått ner långt innan vi går hem från jobbet. Jag har många uttrycka att de ”förbannar mörkret” och det är lätt för oss som inte mår illa, att säga att ”tänd ett ljus!”. Jag antar att vi har olika förutsättningar att klara saker i livet. För mig är stark sol och värme mycket mer påfrestande än novembermörkret. Det är ändå så, att oavsett vad man känner för mörker, så blir det mysigare om man tänder några ljus.

När snön kommer blir det ljusare i mörkret. ❄❄❄

Vi har just passerat Allhelgonahelgen och många har tänt ljus vid gravplatser och minneslundar. Det kan vara en fin ritual, men för oss som har kontakt med de hädangångna efter jordfästningen, blir grav och minneslund mindre viktiga. De är inte kvar där och det är inte på Allhelgonadagen som de tar kontakt med oss. Det sker i helt andra stunder. När man skalar potatis, går i skogen eller kör bil… Ett sånt möte har jag beskrivit här: https://fylgjachakradance.wordpress.com/2020/11/

I morse satt jag lite slött och ögnade igenom Facebookflödet, medan jag drack mitt morgonrooibos: En del om novembermörkret, lite politik och så Brahmas ord om att hennes Björn lämnat jordelivet.

Det finns människor som har betytt mycket i ens liv, utan att de har en aning om det. Björn och Brahma som startade Yogastudion i Sundsvall 2001, är två personer som gjorde skillnad. Jag hade svårt med yogan (p.g.a. krämpor), men deltog i deras meditationer, evenemang med föreläsningar med t.ex. Eckhart Tolle, gong-bad etc. Hans blogginlägg om meditation, kunde jag skriva under: https://bjornwelin.blogspot.com/2015/10/meditation-vad-ar-jag-da.html

Brahmas Facebookinlägg:

Så blev det lite Allhelgonainriktning på det här blogginlägget ändå, för när jag nu sitter här och tänker på Björn, så kommer andra minnen till mig. Minnen av andra personer som inte finns med oss på jorden längre. Människor som fick lämna alldeles för tidigt… Men jag vet att de bara har lämnat sin jordiska kostym. De finns alltid med oss i en annan from och kan ge både tröst och stöd när vi behöver det. Vi behöver bara vara öppen för att det sker.

Och jag tittar ut genom fönstret och ser den första snön falla…

Tack! 💜

.