Vi genomför och upplever Chakradance på olika sätt. En del dansar ut sin upplevelse fysiskt och behöver stor plats. Andra rör sig minimalt och har sin upplevelse koncentrerad till sitt inre. Inget är rätt eller fel, men när vi dansat ett tag följer automatiskt en större fysisk rörelse, även om alla inte svävar runt i hela rummet. Många undrar över detta; känner att de rör sig för lite och tänker att det är del, men att vara där man själv är, är alltid rätt.

När frågor om detta kommer i klasserna, brukar jag berätta för mina deltagare om när jag själv gick ledarkursen, som varade över 12 veckor. Vi dansade 1 chakra per vecka och det chakrat dansade vi varje dag. Baschakrat och sakralchakrat hade avlöpt precis som jag förväntade mig, men döm om min förvåning, den veckan då vi dansade solar plexus: Jag hade ingen kraft alls första solarplexusdansen och efter ungefär hälften av tiden, la jag mig ner på golvet och bara lyssnade på musiken. Jag orkade inte ens röra på tårna.

Då visste jag inte, det jag vet nu och jag blev orolig. Solar plexusdansen är kraftens dans och där låg jag platt på golvet. Jag funderade verkligen över var min kraft hade tagit vägen och att min mandalamålning såg inte ut som jag önskade.

Jag delade upplevelsen med mina kurskamrater och fick rådet av Nathalie och hennes assistent Jenny, att bara vara i det. Inte analysera för mycket, inte döma, utan bara observera och fortsätta dansa på det sätt som gick. Några dagar senare dansade jag solarplexus kraftfullt och blev förundrad över hur fort det gick.

Vi har alla vår egen utgångspunkt och resa. Vår resa börjar just där vi är och det är det som är så underbart; vi forceras inte, pressas inte att prestera eller kämpa. Att dansa Chakradance är att bjuda in till upplevelse och utveckling. Uppleva och bevittna i vår egen takt. En alldeles egen utvecklingsresa. Det kanske inte känns direkt, men efter ett tag är omdömena likartade: Det händer någonting positivt inom oss.