Så här i mellantiden mellan höst och vinter, mellan före Covid-19 och efter, passar jag på att skriva om lite olika saker, som rör sig i själ och hjärta.

Min pappa, han finns inte i mer i den här världen. Han finns i förfädersvärlden. Han gick bort 2016 efter ett antal år med Alzheimers.

När man ser någons personlighet förändras litegrand, så tänker man inte så mycket på det. Att min pappa blev busigare, det var ganska nära hans vanliga personlighet och att fotbollen landade på kaffebordet vid födelsedagskalaset i trädgården, det var ”typiskt” pappa. Men när sker förändringarna som får en att undra? Det växer sakta fram och plötsligt en dag, händer saker som man aldrig skulle ha trott. Var det när han hade kört bil på gångvägen? Jag tror faktiskt att det inte var förrän då, som det blev klart för mig. Vi är nog rätt toleranta och överseende i min familj.

Jag har haft kontakt med andevärlden sedan jag var barn. Då var det något naturligt som hände och jag funderade inte över det. Det var i skolan som jag förstod att det var avvikande och en speciell händelse gjorde att jag knep igen om mina upplevelser, ända tills jag var i 35-årsåldern. Jag både ser, hör, känner och vet, men i olika grad och lite olika från tid till tid.

Man kan vara spiritualistisk på olika sätt och för mig har det varit kontakt med andliga läromästare, men också en del kontakter när människor går över till andra sidan och en del besök tillbaka. Jag fick t.ex. en hälsning till en bekant – en tvivlare av stora mått – som inte skulle kännas vid en kontakt själv. Trots tvivlen blev personen väldigt rörd och sa att hen kände tröst. I mitt dagliga värv finns inte utrymme för att vara i kontakt med andligheten, men när jag kliver ur yrkesrollen så är den där: kontakten med … allt.

Igår när jag körde de 10 milen hem, ensam i mörkret, satt min pappa helt plötsligt bredvid mig på passagerarplatsen i bilen. Bara så där. Stirrandes in i mörkret framför oss.

När han kom förbi mig, just efter att han hade dött, kändes som om han var lika dement som när han gick. In i döden. Men igår… i bilen… så var han normal. Normal…. Som han var innan han fick Alzheimer. När var han senast normal? Där och då associerade jag till 80-talet och en del samtal vi hade då. När han var lugn och klok.

Nu satt han där bredvid mig. Sa att jag skulle sänka farten. Jag sa att jag saknade honom…. saknade honom också som han var… förr… innan. Och han sa att han förstod. Sa att han också saknade oss. Vi tankeläste en konversation, där vi mindes bilfärder. Vi gillar båda att köra bil. Han påminde mig lite skrockande om farten och sa sedan åt mig att kliva fram och ta plats… med självklarhet. Ta plats med självklarhet! Så satt vi där i bilen, tysta, tillsammans.

Jag fick lite tårar i ögonvrån där och då i bilen, men senare på kvällen när jag berättade för min man… då kom tårarna på riktigt och jag kände verkligen sorgen. Saknaden efter honom som man var. Innan han tynade bort. Sakta.

När man är med i demensprocessen vänjer man sig. Man lär känna den nya personligheten, så småningom brist på personlighet, successivt och jag kände ju att jag förlorat pappa långt innan han dog. Hans personlighet ändrades. Han blev som ett barn, men han dansade hela vägen in och min mamma dansade med honom, hela vägen in. In i demens och in i döden. Och då tänker jag på filmen med Alzheimersjuka ballerinan Marta Gonzalés, som mindes rörelserna, när hon hör Svansjön:

Till slut rörde han bara sina fötter, i min mammas armar, med en tom blick, men ändock…

Där och då. I bilen. När han kom tillbaka så klok och förståndig, precis som han var en gång, när jag var barn och ungdom, då kände jag skillnaden på frisk och sjuk så starkt och …. jag bara kände; Alzheimer… vilken jävla sjukdom!

Men så tänkte jag tillbaka på kontakten vi hade där i mörkret i mellanrummet ingenstans, mellan staden och byn och jag kände leendet och ljuset sprida sig över mitt ansikte. Min pappa kom till mig och sa till mig att köra långsammare. Och han sa till mig att ta plats… i livet.

Kärlek! ❤

.